Är Anna Dahlberg på Expressen marxist?!

Anna Dahlberg försvarar i en ledare i Expressen[i] att Fas 3 fortsätter. Detta oberoende av riksdagsbeslut, vallöften och valresultat. Hon skriver att ”Den forskningsbaserade tanken bakom system av detta slag är att det ska bli otrevligare med tiden att stå utan jobb.” Anna Dahlberg har utan tvekan rätt i att det finns forskning som tar upp detta. Även Marx och Engels har skrivit om saken. Men när de skrev om dessa frågor, på 1800-talet, var det som exempel på kapitalismens klassorättvisa. Inte som någon rekommendation för framtiden.

Liksom Fas 3 och föregångaren Aktivitetsgarantin tillsammans med Socialtjänstlagen (2001:453) innebar förändringarna i den engelska fattiglagen Poor Law Amendment Act 1834 en övergång från inkomststöd till tvångsarbete för bidragsbehövande fattiga. Så låt oss börja med Friedrich Engels beskrivning av den nya fattiglagen i ”Den arbetande klassens läge i England”, utgiven 1845[ii].

”… eftersom de rika har all makt i sin hand, måste proletärerna underkasta sig, om de inte godmodigt inser det själva, en lag som faktiskt förklarar dem som överflödiga. Detta har gjorts i Nya fattiglagen. Den gamla fattiglagen som vilade på 1601 års parlamentsbeslut (Elisabeths 43:e), utgick, naivt nog, ifrån förutsättningen att det är församlingens skyldighet att draga försorg om sina fattiga. Den som inte hade arbete erhöll understöd, och den fattige ansåg församlingen skyldig att skydda honom från svält. Han krävde sitt veckounderstöd som en rättighet, inte som en favör, och detta blev för mycket för bourgeoisin. 1833, när bourgeoisin just hade skaffat sig makten med hjälp av Reformlagen[16] och fattigdomen just hade nått sin fulla utveckling på landsbygden, började bourgeoisin förändra fattiglagen efter sitt eget sinne. En kommission tillsattes, som undersökte administreringen av fattiglagen, och avslöjade en mängd missförhållanden. Man upptäckte att hela arbetarklassen i landet levde i fattigdom och var mer eller mindre beroende av skattemedel, från vilka de erhöll understöd när lönerna var låga; det upptäcktes att det system med vilket de arbetslösa underhölls, de dåligt betalda och föräldrarna i stora familjer hjälptes, fäder till illegitima barn krävdes på underhåll, och fattigdom i allmänhet ansågs behöva skydd, man upptäckte att detta system som höll på att ruinera nationen, var –

“ett hinder för industrin, en belöning för oförutseende äktenskap, en befolkningsstimulering, och en återvändsgränd när det gäller dess effekt på löner; en nationell institution i syfte att motarbeta de driftiga och ärliga, och till skydd för den late, den oförutseende och den fördärvade; förstöraren” av familjelivets band; “ett system som syftar till att förhindra kapitalackumulation, som förstör det som redan finns, och som driver skattebetalaren till fattigdom; och [utgör] en belöning för illegitima barn”

 

Den svenska forskning som gäller workfareåtgärder – aktivitetsgarantin och Fas 3 – verkar inte heller ha funnit några andra effekter av verksamheten än just att det blir otrevligare med tiden att vara utan jobb. Däremot har de funnit att det finns billigare metoder att uppnå samma effekt. Forskare vid IFAU har kommit fram till att tidsbegränsningar, strängare övervakning och ekonomiska sanktioner är mer optimalt än workfare[iii]. Men Anna Dahlbergs okunnighet om detta är dock ursäktlig med tanke på att tvångsarbetet i Fas 3 är så mycket mer tilltalande för borgarens hjärta, vilket blöder varje gång någon som inte är kapitalist får medel till sin försörjning utan att arbeta. Även om det bara är socialens existensminimum.

För den som inte lider av borgarhjärta kan det däremot framstå som oklart varför ”det ska bli otrevligare med tiden att stå utan jobb”. Det kan till och med ifrågasättas varför någon ska behöva drabbas av att ”stå utan jobb” över huvud taget. Även den frågan besvarades på 1800-talet, fast något senare, av Karl Marx, i Kapitalet[iv]:

Överarbetet bland den del av arbetarklassen, som har sysselsättning, bidrar till att öka de “friställda” reserverna, som står utanför, medan omvänt det starkare tryck, som dessa arbetslösa utövar på de arbetande, tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet. Förhållandet, att en del av arbetarklassen dömes till arbetslöshet på grund av andra arbetares överarbete, bidrar till att berika den enskilde kapitalisten[v] och påskyndar samtidigt rekryteringen av den industriella reservarmén, i samma grad som den samhälleliga ackumulationen utvecklas.

Den industriella reservarmén utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion. Den relativa överbefolkningen bildar bakgrunden till lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den tvingar in denna lag inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad.

 

På sätt och vis framstår Anna Dahlberg som marxist även när hon skriver att det blir ”svårt att få ut 35 000 långtidsarbetslösa (dvs. Fas 3:arna/ FT) på den ordinarie arbetsmarknaden utan en tvingande lag eller höga bidrag.”

Men för att ge Dahlbergs visdom den rättvisa den förtjänar kräv en marxist som till skillnad mot Marx har sett 1900-talets ekonomiska utveckling, där full sysselsättning faktiskt var en realitet. De 35 000 i Fas 3 liksom de ytterligare ca 70 000[vi] som kan antas utföra arbete inom workfaresektorn, dvs. som åtgärd/program utan anställningskontrakt och utan att räknas som arbetstagare borde rimligtvis kunna ges anställning omedelbart med sina nuvarande uppgifter. De yrken och arbetsuppgifter som förekommer i statistiken över arbetsolyckor som drabbat åtgärdsplacerade visar på att det handlar om vanliga jobb som bara kallas icke-ordinarie. Och det mål som brukar anges för arbetslöshetspolitiken, att hålla ned inflationen har nu lyckats alltför väl. Förutom att OECD har upptäckt att den ökade inkomstspridningen skadar den ekonomiska tillväxten. Anna Dahlbergs påstående om svårigheterna med att ge jobb till de 35 000 kräver andra förklaringar än att det skulle vara omöjligt praktiskt eller ens olämpligt enligt den etablerade ekonomiska visdomen.

Michal Klaecki var en marxistisk ekonom samtida med Keynes som arbetade med samma frågor fast ur ett marxistiskt perspektiv. Kalecki skrev 1943 i sin ”Den fulla sysselsättningens politiska aspekter”

Skälen till det motstånd som “näringslivets toppar” reser mot en full sysselsättning uppnådd via offentliga utgifter kan delas upp i tre kategorier: (i) oviljan mot statlig inblandning i sysselsättningsproblemet som sådan; (ii) ovilja mot de offentliga utgifternas inriktning (offentliga investeringar och konsumtionssubsidier); (iii) ovilja mot de sociala och politiska förändringar som kommer ut av en upprätthållen full sysselsättning.

Full sysselsättning nu är bara gammal historia i Sverige. Den ekonomiska politiken för full sysselsättning avslutades 1990 och ingen senare tillsatt regering har försökt återställa den. Trots detta är det troligen fortfarande oviljan mot de sociala och politiska förändringar som den tidigare fulla sysselsättningen skapade som idag präglar näringslivets toppar och deras ledarskribenter. Kalecki fortsatte några sidor senare i samma skrift med att beskriva oviljans orsaker:

Men även om detta motstånd övervunnes – vilket massornas tryck mycket väl skulle kunna leda till – så skulle upprätthållandet av full sysselsättning orsaka sådana politiska och sociala förändringar att de skulle ge ny kraft åt motståndet från näringslivets toppar. Under ett tillstånd av permanent full sysselsättning skulle faktiskt detta att “ge folk sparken” upphöra att spela en roll som ett disciplinärt medel. Chefens sociala position skulle undergrävas och arbetarklassens självtillit och klassmedvetande skulle växa. Strejker för löneökningar och förbättrade arbetsvillkor skulle skapa politisk spänning. Det är sant att profiter skulle vara högre under ett tillstånd av full sysselsättning än under laisser faire; och till och med den löneökning som skulle bli resultatet av arbetarnas större förhandlingsstyrka skulle troligen hellre öka priserna än minska profiterna, och motverkar alltså endast rentierernas intressen. Men “disciplinen på fabriksgolvet” och den “politiska stabiliteten” uppskattas mer än profiterna av näringslivets toppar. Deras klassinstinkt säger dem att en bestående full sysselsättning ur deras synvinkel är osund och att arbetslöshet är en inneboende del av ett normalt kapitalistiskt system.

Kaleckis förutsägelse verkar ha slagit in i det mesta. Vi har som bekant fått den fulla sysselsättningen utbytt mot vad som kallas den naturliga- eller jämviktsarbetslösheten[vii].

[i] http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lofven-borde-skrota-arbetsloshetsmalet/

[ii] Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England 1845: Bourgeoisins inställning till proletariatet https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/02-d030.htm#h14  (min kursivering, citat i original: Yttrande ur Fattiglagkommissionens rapport  Utdrag från information, erhållen från Fattiglagkommissionen. Publiceringen officiellt godkänd. London 1833.

[iii] http://www.ifau.se/sv/Forskning/Publikationer/Working-papers/2005/Optimal-unemployment-insurance-design-time-limits-monitoring-or-workfare/

[iv] Karl Marx Kapitalet1867. Första boken. Kapitalets produktionsprocess  23:e kap.  3. Den ständiga ökningen av en relativ överbefolkning eller en industrins reservarmé  https://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d107.htm#rn855

[v]Fotnot i original:  [855*] T.o.m. under bomullskrisen 1863 finner man i ett flygblad, utgivet av bomullsarbetarna i Blackburn, våldsamma angrepp på det överarbete, som på grund av fabrikslagstiftningen endast drabbade vuxna manliga arbetare: “Av de vuxna arbetarna krävdes i denna fabrik en 12-13 timmar lång arbetsdag, samtidigt som 100-tals måste gå arbetslösa men gärna skulle arbeta halvtid för att åtminstone kunna uppehålla sina familjer och samtidigt rädda sina kamrater undan en för tidig död till följd av överarbetet.” “Vi vill fråga”, heter det vidare, “om denna praxis att ständigt arbeta övertid gör det möjligt att åstadkomma drägliga förhållanden mellan mästare och ‘tjänare’. De som arbetar på övertid känner orättvisan lika starkt som de som tvingas till ofrivillig arbetslöshet. I detta distrikt räcker arbetet till att delvis sysselsätta alla, om arbetet fördelades på ett rimligt sätt. Vi begär bara vår rätt, när vi kräver att mästarna inför korttidsarbete, åtminstone så länge det nuvarande tillståndet varar, i stället för att överanstränga en del, medan de övriga på grund av arbetsbrist måste ta sin tillflykt till välgörenheten.” (“Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863”, s. 8). – Hur en relativ överbefolkning inverkar på de sysselsatta arbetarna, begriper förf. till “Essay on Trade and Commerce” på grund av sin medfödda borgarinstinkt: “En annan orsak till dagdriveri (idleness) i detta land är bristen på arbetskraft. När det blir brist på arbetare på grund av ovanligt stor efterfrågan på varor, känner arbetarna sin egen betydelse och vill också låta mästarna känna den. Det är förvånansvärt, men dessa karlars sinnelag är så fördärvat, att vid sådana tillfällen grupper av arbetare har gaddat ihop sig för att sätta sina mästare i klämma genom att fira en hel dag.” (“An Essay on Trade and Commerce”, London 1770, s. 27, 28.) De rysliga karlarna begärde nämligen löneförhöjning!

[vi] Dvs. lågt räknat sammanlagt minst 109 000 år 2012. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2014/03/29/antalet-i-workfare-2012/

[vii] Se tex Konjunkturinstitutets utmärkta Den svenska jämviktsarbetslösheten: En översikt av kunskapsläget

Av Per Lundborg, Juhana Vartiainen och Göran Zettergren http://www.konj.se/download/18.70c52033121865b1398800092634/Specialstudie_11.pdf

Print Friendly, PDF & Email