Antalet i workfare 2012
På förekomen anledning – Lars Calmfors artikel[i] Löneskillnaderna är för små, publicerad på DN:s-debattsida 27/3 – följer här ett försök att beräkna omfattningen av det irreguljära arbete som utfördes i Sverige 2012 för statligt fastställt bidrag (statlig minimilön) eller till och med för bara kommunernas försörjningsstöd.
Arbete eller bara reguljärt arbete?
Calmfors hävdar i DN-artikeln att: ”Sverige har till skillnad från många andra länder inga lagreglerade minimilöner utan i stället lägstlöner som bestäms i kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare.”
Möjligen menar Calmfors att det som räknas som arbete inom nationalekonomi enbart är reguljärt arbete, dvs. sådant som innebär att den arbetande får anställning, räknas som arbetstagare enligt lagarna och får ersättning minst på nivå som de lägstlöner som bestäms i kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare.
Men en sådan cirkeldefinition är väl knappast acceptabel inom den vetenskapliga nationalekonomin?
Antal beräknat utgående från arbetsolyckorna
Arbetsolyckor som medfört sjukfrånvaro enligt Arbetsmiljöverkets årsrapport för 2012 tillsammans med siffror från SCB som gäller antalet anställda, ger oss olycksfallfrekvensen för anställda räknat i antal olycksfall per 1000 anställda under året.
Jag antar därefter att risken att olycksfallsfrekvensen är lika stor inom icke-reguljärt arbete – sådant som i internationell debatt kallas workfare – och beräknar med hjälp av detta X = antalet icke-reguljära arbetande.
Tabell 1.
I fall ”Elever och personer i arbetsmarknadsåtgärder” löper precis lika stor risk att drabbas av arbetsolyckor som anställda var antalet icke-reguljärt arbetande år 2012 omkring 154 000.
Olycksfallsfrekvens med Arbetsförmedlingens siffror
Arbetsförmedlingen har registerbaserad statistik[ii] över deltagare i de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen.. De kolumner i årsrapporten för verksamheten under 2012[iii] som kan tänkas innebära att deltagarna utför icke-reguljärt arbete är Arbetspraktik, Ungdomsinsatser samt Jobb och utvecklingsgarantin. Dessa tre åtgärder hade tillsammans enligt rapporten ca 109 000 deltagare 2012.
I fall vi beräknar olycksfallsfrekvensen utgående från att alla deltagarna i de tre aktuella åtgärderna utförde icke-reguljärt arbete hela tiden i åtgärden, var olycksfallsfrekvensen ändå hela 9,9 arbetsolyckor per tusental och år.
Omkring 40 procent fler olycksfall än för anställda framstår inte som helt orimligt för den som har följt upp de fall som varit möjliga att följa upp, dvs. dödsolyckorna[iv]. Sämre planering, sämre arbetsledning, sämre utbildning, sämre verktyg, maskiner och redskap för att inte tala om sämre skyddsutrustning. Och viktigare ändå: Så gott som ingen möjlighet för fackens skyddsombud att ingripa.
Mellan 109 000 och 154 000 icke-reguljära
Beroende på i fall vi anser det mest sannolikt att olycksfallsfrekvensen är lika som för anställda eller att Arbetsförmedlingens redovisning av antalet deltagare i olika typer av åtgärder är den bästa utgångspunkten, var antalet icke reguljärt arbetande antingen ca 109 000 eller ca 154 000.
Det är en volym av arbete och ett antal personer med lägre inkomst från arbetet än de lägstlöner som bestäms i kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare som Calmfors borde ha kunnat upptäcka. Han uppmärksammar i artikeln det ungefär lika stora antal arbetslösa (121 000) som inom ramen för åtgärdsprogrammen hade någon typ av anställning.
Calmfors borde ha kunnat vara betydligt mera nöjd med löneskillnaderna i Sverige idag.
[ii] Jag har hittat en lathund där det står vad många av de äldre beteckningarna i Arbetsförmedlingens statistik betyder. http://www.arbetsformedlingen.se/download/18.5673ff2e11fd0ca559b8000351905/uin07_1a.pdf
[iii] http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Var-verksamhet/Rapporter/Arbetsmarknadsrapport/5-2-2013-Arbetsmarknadsrapport-2013.html
[iv] Å den andra sidan är det möjligt att den högre olycksfallsfrekvensen inom workfare beror på att Arbetsförmedlingen inte har kännedom om vad de övriga praktiserande faktiskt utför hos anordnarna. I fall vi i stället räknar med alla som inte får anställning inom ramen för åtgärden, även sådana som bara skall vara utredning eller studier, var antalet ca 182 000 och olycksfallsfrekvensen blir i stället omkring 6 per tusen.
Det finns ytterligare en tänkbar felkälla och det är att Arbetsmiljöverket kodat fel när det gäller ”Elever och personer…” och att dessa faktiskt tillhör gruppen anställda fast inom ramen för arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Dessa var omkring 121 000 och i så fall skulle olycksfallsfrekvensen inom den gruppen ligga på omkring 9 per tusen. Även detta i så fall en högst anmärkningsvärd avvikelse. De mera detaljerade redovisningar från Arbetsmiljöverkets redovisningar som jag har fått ta del av tyder dock inte på att sådana felkodning skulle förekomma.
