Tidö-Regeringens Arbetslöshetspolitik
Som den framställs i Vårpropositionen 2026
Enligt regeringens vårproposition skall arbetslöshetens nivå komma att sänkas med fyra tiondels procent om året. Från och med i år och vidare framåt.
0,4 % motsvarar ungefär 23 000 personer.
Detta skulle givetvis, i fall det faktiskt inträffade, innebära en förbättring för dessa.
Arbetslöshetstalet för i år hittills är dock enligt SCB 8,5 procent. Vilket möjligen kan tydas som att det kan komma att bli en minskning i år.
Fast i så fall en mindre minskning.
Och antalet arbetslösa var förra året 510 400. Mer än tjugo gånger så många.
4 % arbetslöshet?
Regeringens förhoppning sägs det, är på lite längre sikt att den reella arbetslösheten och samtidigt den så kallade jämviktsarbetslösheten skall kunna tvingas ner till 7, 3 procent år 2029. En rätt blygsam ambition, då arbetslösheten före 1990-talskrisen aldrig var högre än 4,0 procent.
Fyra procent är regeln för USA:s centralbank ”the Fed”. Sveriges Riksdag har dock visat sig oförmögna att ge några sådana föreskrifter till den numera självständiga Riksbanken. Det enda mål som den svenska centralbanken har fått föreskrivet är att de skall begränsa inflationen till max 2 procent. Samtidigt är det underförstått att detta inte får inkräkta på företagens påslag och inte heller prissättningen på de varor som säljs.
Inflation för lönedumpning
Den inflation som uppstår dels genom företagens prissättning, dels genom lönearbetarnas strävan efter att bibehålla lönernas kan med dagens politiska ekonomi bara begränsas genom nedreglering av löne-inflationen. Genom att arbetslöshet och hotet om arbetslöshet hindrar de anställdas försök att försvara det reella värdet – köpkraften – hos sina löner.
Arbetslöshet: Ett herravälde
Ju eländigare de arbetslösas tillvaro blir, och ju fler som görs arbetslösa, desto mer skrämmande blir hotet om att själv bli arbetslös. Reformer som bidrar till ökande elände för arbetslösa torgförs ofta som att vilja minska antalet personer som måste placeras i arbetslösheten.
Verkan av hotbilden går att mäta statistiskt. Däremot inte särskilt påtagligt med hur inflationen varierar. Inflationen kommer som tredje eller fjärde länken i kedjan som påverkas av arbetslöshetshotet.
En mera direkt mätare är reallönerna. Helst räknade som de totala arbetskraftskostnadernas andel av den totala produktionen, BNP. Verkan går också att se på de privata förmögenheternas tillväxt.
Genom att jämföra arbetslösheten och reallönerna kan man visa att dessa två hänger ihop rätt ordentligt.
Högre arbetslöshet ger lägre reallöner. Dvs. jämvikt?
Man skulle kunna tänka sig att jämviktsarbetslöshet innebar att varken löner eller vinster och räntor ökade på den andras bekostnad. Men så tänker inte vanligtvis nationalekonomer.
Jämvikt hävdar de att det är när företagens och förmögenheternas ökande vinster kan garanteras utan att arbetskraften ges möjligheten att kompensera sig för prisökningen.
När det gäller hanteringen av arbetslösheten finns det inga påtagliga skillnader mellan Tidö-Regeringen och alternativet. Möjligen kan det finnas vissa skillnader när det gäller eländigheterna som de arbetslösa utsätts för.
Det går inte att rösta bort arbetslöshetspolitiken
Det ges alltså ingen möjlighet att rösta bort den politiska arbetslösheten i årets val. Tvärt om, menar Tidö-regeringen, skall hela arbetslösheten räknas som jämviktsarbetslöshet efter 2028.
Detta är på sätt och vis rimligt, då de ekonomiska metoderna för att uppnå och bibehålla full sysselsättning var allmänt kända redan i början av 1940 talet. Och kunde införas i Sverige 1947.
Arbetslösheten är idag – och blir alltså genom namnbytet till jämviktsarbetslöshet även formellt rent politisk, statligt framreglerad arbetslöshet.
____________________________
Anmärkningar.
I det övre diagrammet är källorna Regeringens vårproposition respektive SCB
Som framgår av ekvationen i det nedre diagrammet är trendkurvans lutning β ≈ – 1,1 vilket innebär att en procents ökning av arbetslösheten samtidigt innebär en procent mindre av BNP till löner.
Sambandet är ganska starkt, ligger omkring 0,6. Och tidsomfånget 1960 – 2023 liksom antalet datapunkter finns inget att anmärka på. Möjligen skulle man kunna dela upp i två separata kluster, före och efter krisen 1990. Skillnaden i mellan dessa är dock inte främst lutningen β, utan förklaringskraften, R2 – värdet, som är betydligt sämre under den tidigare perioden då ekonomin styrdes enligt principen full sysselsättning.
Källorna för det nedre diagrammet är:
För arbetslösheten: Unemployment Ameco (Percentage of active population) AMECO
och när det gäller lönernas andel,
Penn World Table 11.0, Share of Labour Compensation in GDP at Current National Prices for Sweden
Jag har tidigare fått en liknande beräkning som det nedre diagrammets publicerad i Clartébloggen 2013 https://www.clarte.se/ar-det-fortfarande-arbetslosheten-som-bestammer-lonenivan/
En äldre genomgång av arbetslöshetspolitikens grundläggande principer ligger på min egen blogg Bild-byline Fred Torssander » Höjd a-kassa – ett brott mot NAIRU-lagen
