Kriget mot sjukförsäkringen

(Publicerad i Proletären 31/2012)

I Svenska Dagbladets näringslivsbilaga fanns i februari rubriken ”Större sjukfrånvaro än nånsin i år” och arti­keln inleddes med påståendet: Det råder just nu rekordstor sjukfrånvaro på svenska arbetsplatser. Sådana på­ståenden har framförts med jämna mellanrum från överhetens sida.

Myndigheterna och deras akademiskt in­skolade ekonomer har tillhandahållit sifferunderlag genom tillrättalagd statistik. Re­sultatet har blivit inskränkningar både i tillgänglighet och i ersättningsnivåer i den allmänna sjukförsäkringen. Inskränkning­ar som har gått en bra bit över gränsen för det rent absurda.

Det kräver dock inte någon särskilt djupsinnig analys för att komma fram till att varje person som står kvar som sjuk­skriven bara i väntan på att Försäkrings­kassan ska fatta beslut om förtidspension ökar antalet utbetalade sjukpenningdagar med 365 dagar om året.

Mer än hälften, ca 55 procent av variatio­nerna i antalet sjukpenningdagar under he­la tiden sedan 1971 och framåt visar sig kunna förklaras av variationerna i antalet förtidspensioner som beviljats under sam­ma år.

Samtidigt framgår dessutom bl a i RFV: s/Försäkringskassans redovisning av hur långvariga sjukfall har blivit innan de avslutas, att det kan dröja åtskilliga år in­nan en förtidspension beviljas.

Med en så kallad laggad tidsserie, där variablerna sjukpenningdagar respektive nybeviljanden av förtidspension förskjuts i tid i förhållande till varann, går det att för­klara ungefär 77 procent av variationerna i antalet sjukpenningdagar för hela tiden se­dan 1971 med antalet nybeviljade förtids­pensioner.

Nöjer vi oss med tiden från 1991 och framåt går förklaringskraften upp ända till 87 procent.

När överhetens utnyttjar effekterna av regeringens styrning av Försäkringskas­sans verksamhet till propagandastatistik och omotiverade anklagelser om ökande överutnyttjande eller fusk med sjukförsäk­ringen är detta ändå bara början på eländet.

Sjukfall som varar mindre än 14 dagar vet de inget om. I SCB:s rapport ”Sjuk­frånvarande enligt SCB och sjukskrivna enligt RFV” medges att:

”Den korta sjukfrånvaron, avseende sjuklöneperioden, är inte systematiskt re­gistrerad. Någon samlad statistik avseende korta sjukfrånvaron, motsvarande sjuklö­neperioden, har inte funnits sedan 1991.” Men SCB skall ta itu med saken nu tju­go år senare. Så här beskriver SCB sin un­dersöknings centrala begrepp:

”Sjukdagar: Alla kalenderdagar i sjuk­fallet som infaller under den period som en arbetstagare är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom och har rätt till sjuklön.” Inte heller denna undersökning blir allt­så användbar som någon slags kontroll av om den formella lagliga rätten till sjuklön också fungerar reellt; om arbetsgivarna verkligen betalar ut sjuklöner till sina an­ställda utan att kräva extra motprestation.

Det rapporterades dock från RFV till re­geringen redan 1995 att sjuklönereformen medfört att sjuka kvittade sin sjukfrånvaro mot tidigare inarbetad tid, arbetade in i ef­terhand, använde semesterdagar eller tog tjänstledigt.

Vanskötseln av den allmänna sjukförsäk­ringen har skapat omfattande brister i skyddet för arbetandes inkomster och där­med öppnat en ny marknad för privata för­säkringar.

Men för att privata försäkringsbolag skall teckna sjukförsäkringar krävs en om­fattande statistisk beräkningsgrund. Försäkringsbolagen måste kunna bestämma hur mycket de ska ta in i premier och hur mycket de kan betala ut i ersättning samti­digt som de tillfredställer ägarnas grund­läggande intresse av verksamheten – max­imal profit.

SCB:s nya statistik med dess redovis­ning av de korta sjukfallen kommer troligen, trots sina begränsningar att kunna skapa ett sådant beräkningsunderlag.

Oberoende av om sjukpenningdagarnas omfattning har något samband med sjukligheten eller sjukfrånvaron, är det utbetalningen av sjukpenningdagar som de arbe­tande finansierar genom sjukförsäkrings­avgifterna.

Förhållandet mellan det totala antalet arbetade timmar och antalet utbetalade sjukpenningdagar borde därmed ge där­med en rätt klar bild av hur sjukförsäkring­en fungerar.

Sjukpenningdagar per 100 arbetstimmar

Ovan ett diagram som visar utdelningen från Försäkringskassan, räknat som antalet sjukpenningdagar per 100 arbetade tim­mar. Från år 1980 fram till och med 2011.

Den långvariga trenden är att antalet sjuk­penningdagar som Försäkringskassan be­talar ut räknat per insatsen, utförda arbetstimmar, minskar med tiden. Från en nivå på mellan 1,25 och 1,62 ersättningsdagar under det tidiga 1980-talet, minskar utdelningen oavbrutet från 1988 fram till den första bottennivån i diagrammet, 1997. Då var utdelningen från Försäk­ringskassan 0,72 sjukpenningdagar per hundra timmars arbete. En halvering jäm­fört med vad som uppnåtts tidigare.

Nästa bottenår blev 2010, då 100 ar­betstimmar bara gav 0,50 sjukpenningdag. Utdelningen till försäkringstagarna hade minskat till att bara vara en tredjedel av genomsnittet för 1980-talet.

Det sista året i diagrammet, 2011 vänder kurvan över utdelningen uppåt en smula. 100 timmar arbete gav 0,56 sjukpenning­dagar.

Förbättringen av utdelningen 2011 verkar kanske obetydlig. Utdelningen är fortfa­rande bara lite drygt en tredjedel av vad den var under 1980-talet. Men förra gång­en utdelningen från sjukförsäkringen vän­de uppåt mot rimligare nivåer, från botten­noteringen 1997, utlöstes en våldsam reak­tion från statens och kapitalets sida.

De spred även då statistiska skräckvi­sioner i parti och minut. Minns ”sjukex­plosionen”.

 



One Comment

  1. […] leder till minskat sjuktal, och vice versa (tack till Fred Torssander, som skriver om detta här, för tipset!). I sammanhanget är det värt att notera att det s k ohälsotalet, som är ett […]