Trender i den svenska kapitalismen


Redan 2009, alltså långt före mitt försök att beskriva trenderna i hos den svenska kapitalismen från 1950 till idag i ett diagram, hade Jesper Roine och Daniel Waldenström genomfört detta*. Deras val av data och deras metoder är dock helt annorlunda än de jag har använt.
Roine och Waldenström har dels utgått från den översta inkomstpercentilens andel av de totala inkomsterna och räknat sig fram till trendlinjer och trendbrott utan att fuska och titta var det ser ut att kunna vara.
De har dessutom börjat med inkomstsiffrorna från de flesta större kapitalistiska länderna i världen från och med ungefär år 1900 och räknat fram brytpunkter och trender både för alla tillsammans, sedan uppdelade i regioner och slutligen land för land.
Det första diagrammet som gäller Sverige och den översta percentilens inkomster ser ut på detta vis:

Det syns tydligt hur 1968 var en brytpunkt där nivelleringen av de högsta inkomsterna ökade takten kraftigt och hur denna nya trend höll i sig till 1981.

Mitt diagram som bygger på antalet arbetade timmar per år och sysselsatt (y-axeln) som en funktion av antalet arbetade timmar per år och person i befolkningen (x-axeln).


Brytpunkten 1968 går knappast att urskilja i mitt diagram – annat än som avslutningen på en konjunkturcykel, ungefär som 1953, -59, -73 och -78. Däremot är brytpunkten 1981 väl synlig på både mitt och deras diagram. Roine och Waldenströms diagram påvisar att den tidigare sjunkande trenden för den översta inkomstpercentilen då vändes till höjning. Medan mitt diagram visar att utvecklingen samtidigt gick i riktning mot längre arbetstider för de arbetande och att befolkningen totalt (dvs. inklusive den översta inkomstpercentilen) samtidigt krävde fler arbetstimmar för sin försörjning.
Nästa brytpunkt för Roine och Waldenström, är egentligen två brytpunkter. Fast bara med ett års mellanrum. 1990 och 1991. I mitt diagram pågår vad jag kallar restaurationskrisen i stället fyra år, från 1989-93. Det som hände med toppinkomsterna mellan 1990 och -91 var en plötslig ökning av deras andel av de totala disponibla inkomsterna med drygt en halv procent. Sedan fortsatte utvecklingen mot fortsatt högre inkomstandel i ungefär samma takt som 1981 till -89.
Det som framgår av mitt diagram är att uttaget av arbetstid per sysselsatt och år inte förändrades nämnvärt under krisåren. Men att de värden, räknat i antal arbetstimmar som befolkningen fick ut per person – i genomsnitt – minskade mycket kraftigt.
Roine och Waldenström har ytterligare ett diagram som gäller Sverige i den aktuella texten. Där är förutom den översta percentilens inkomster även de sammanlagda kapitalvinsterna inlagda. Även dessa som procent av de totala disponibla inkomsterna.
Här syns hur kapitalvinsterna får en dominerande roll någon gång mellan 1990 och -97. Och hur år 2000 var en extrem spik före dot.com-kraschen. I mitt diagram syns hur detta måste betalas genom längre årsarbetstider från 1993, medan den genomsnittliga konsumtionen – som förut räknad i arbetade timmar – ökar något. Spiken för kapitalvinsterna år 2000 motsvaras av minskad genomsnittlig årsarbetstid för de sysselsatta. Kapitalvinsterna betalades alltså genom någon slags konjunkturanpassad arbetstid.

Roine-Waldenströms text innehåller även intressanta jämförelser länder emellan, där det framstår som att Nordens och särskilt Sveriges toppinkomstutveckling nu snarare går i takt med de Anglo-Saxiska länderna än det övriga Europa.

_____________________

* Common Trends and Shocks to Top Incomes ─ A Structural Breaks Approach, IFN Working Paper No. 801, 2009. Jesper Roine and Daniel Waldenström.
Finns som pdf på http://www.ifn.se/wfiles/wp/wp801.pdf

Print Friendly, PDF & Email