Det sprids mängder av missuppfattningar kring workfarepolitiken. En sådan är att arbete för bidraget enbart skulle förekomma inom fas 3. Arbete för bara bidraget – workfare enligt den internationella definitionen av saken – förekommer inom flera andra verksamheter. Sådana som Arbetsförmedlingen håller i, inom kommunerna samt som habilitering och rehabilitering. Hur många som arbetar i workfare-jobb går att räkna fram indirekt med hjälp av Arbetsmiljöverkets statistik för arbetsolyckor[i]. I fall man antar att arbetsolyckorna är ungefär lika vanliga som bland arbetande med anställning torde det röra sig om ungefär 150 000 personer som hålls i någon typ av workfare i Sverige. Att jämföra med de ca 35 000 offentligt redovisade deltagarna i Fas 3.

Att mäta antalet arbetande utgående från arbetsolyckorna innebär samtidigt att det man mäter är tiden de ägnar åt riktigt, reguljärt, ordinarie arbete, inte pysselsättningar utan sådant som annars skulle ha krävt arbete av anställda.

Kostnaderna

De kostnader som brukar redovisas för Fas 3 är bara en bråkdel av de verkliga. Anordnarbidraget som har varit 4 950: – kronor i månaden per deltagare, kostade skattebetalarna 1 588 miljoner kr år 2013[ii].

Kostnaderna för att försörja deltagarna var betydligt större. Arbetsförmedlingen uppger att ersättningen till enskilda, dvs. deltagare i Fas 3 var sammanlagt 4 400 miljoner. Och så tillkommer Arbetsförmedlingens egna förvaltningskostnader för just denna verksamhet, 112 Mkr.

Totalt kostade Fas 3 alltså 6 100 miljoner kr året 2013.

De workfare-jobb som bedrivs utanför Fas 3 redovisas ingenstans. En del verksamhet inom Fas 1 och 2 och somliga andra av Arbetsförmedlingens åtgärder, liksom all den workfare-verksamhet som administreras av kommunerna har gjorts osynligt både inom Arbetsförmedlingens och Statistiska Centralbyråns statistik.

För att kunna beräkna den totala kostnaden måste vi alltså tyvärr nöja oss med att beräkna antalet personer utgående från arbetsolyckorna. Den metoden har förutom fördelen att den bara mäter den tid som används till verkligt arbete samtidigt också svagheten att arbetsolyckor är vanligare bland oorganiserade arbetande. Oorganiserade har inte tillgång till fackets skyddsombud och deras arbetsställen inspekteras sällan av Arbetsmiljöinspektörer – i fall arbetsplatserna över huvud taget rapporteras in. Därför kan beräkningen av den arbetade tiden och därmed även beräkningen av antalet personer slå väldigt fel.

I fall olycksfallsrisken skulle vara tre gånger högre i denna grupp än för anställda skulle det innebära att det bara rörde sig om ca 50 000 personer som hålls i workfare i stället för 150 000.

Jag tar ett grepp mellan tummen och pekfingret och antar att arbetsmiljön är så pass mycket sämre jämfört med anställda arbetande att siffran hamnat på totalt 100 000 personer. Inräknat dem som befinner sig i Fas 3.

Kostnaden för bidragen till uppehället för de återstående ca 66 000 övriga workfarearbetarna beräknar jag schablonmässigt lågt. Jag antar att hälften av dem, 33 000, får bidrag på samma nivå som dem som är i fas 3, ca 10 700 kr per månad, trots att ersättningen tidigare i arbetslöshetsperioden ofta är högre. De återstående 33 000 antas få det genomsnittligt utbetalade beloppet försörjningsstöd inklusive hyran år 2013. Det var omkring 7200 kr per månad.

Slutsumman för workfareverksamheten inklusive alla kostnader för Fas 3 blir då ca 13 188 Mkr.

För att få en uppfattning om hur mycket detta är kan man till exempel jämföra med statens utgifter för hälsovård, sjukvård och social omsorg som var 58 994 Mkr 2012. Kostnaden för workfarepolitiken motsvarar alltså lite drygt en femtedel av kostnaden för vård och omsorg.

De som betalar kalaset är skattebetalarna. Och 2013 var det bara ca 10,6 % av den statliga skatten som kom från kapital. Huvudsakligen finansieras workfare alltså genom omfördelning av löne-inkomst från arbetande som har anställning till workfarearbetande.

Vinsterna

Den andra ekonomiska sidan av workfarepolitiken nämns ännu mera sällan. Att de som arbetar i workfareåtgärder bidrar till sina anordnares/arbetsgivares vinst. Här kan vi bara försöka guesstimera storleksordningen. Eftersom workfarearbetande inte innebär några kostnader för anordnaren, anordnarna får anordnarbidraget som kompensation för eventuella extrakostnader, blir hela det värde som den workfarearbetande tillför genom sitt arbete att betrakta som vinst. Ingenting avgår i form av lön eller arbetsgivaravgifter.

Hur mycket inkomst det utförda arbetet ger till anordnarna går knappast att beräkna. Däremot vet vi det utförda arbetets sammanlagda pris. Det var den siffra vi kom fram till förut, ca 13 188 Mkr år 2013.

Det har ingen betydelse hur anordnarna/arbetsgivarna väljer att använda den arbetskraft de fått att förfoga över. De kan använda Fas 3-arna och de övriga till att få framställt säljbara varor eller tjänster, till personliga tjänster åt anordnarna själva eller andra eller slösa bort den genom att deltagarna i en del fall tvingas sitta av tiden utan att ha något att göra. Anordnarna/arbetsgivarna har i alla fall fått en bestämd mängd rörligt kapital[iii] i gåva från skattebetalarna i form av arbete.

I fall arbetsgivarna själva skulle betala för denna mängd arbetskraft – märk väl med samma eländiga ersättningsnivå för dessa arbetande som Fas 3orna och deras olycksbröder och systrar har idag, skulle ha varit tvungna att använda en del av sina inkomster – vinsterna – för detta.

I en artikel i tidningen ETC[iv] uppges att de sammanlagda vinsterna för svenska företag år 2013 var 944 miljarder kronor. En miljard är detsamma som 1 000 miljoner. Den siffra vi kom fram till för totalkostnaden för Fas 3 inklusive ersättning till deltagarna var 13 188  miljoner kr.

Det innebär att de lönearbetandes gåva till anordnarna/arbetsgivarna i form av arbetskraft motsvarade 1,4 % av hela vinsten. Att de som får betala det allra mesta – de 100 0000 vi räknat med som tvingas ge bort hela sin arbetstid och bara får ersättning motsvarande socialbidraget eller i allra bästa fall a-kassans 80 procent – inte vill vara med, är begripligt.

Men 100 000 är en rätt liten del av arbetarklassen och de som skulle sörja för sammahållingen och att det fackliga löftet efterlevs både av enskilda och inom lagstiftningen, socialdemokraterna och deras vänsterparti, månar i första hand om sina goda relationer med arbetsgivarna och argumenterar utifrån exportindustrins svårigheter med den internationella konkurrensen.

Lögner och arbetsgivarpolitik

Det alltså arbetsgivarnas önskemål som avgör – i fall inte detta leder till verkligt omfattande protester – och det är inte sannolikt att arbetsgivarna är direkt entusiastiska inför de röd-grönas löften om att Fas 3 skall avskaffas. Men de verkar inte heller vara direkt oroliga för att den nya regeringen skall göra något så drastiskt. Dagens Industri är på ledarplats nöjda att kunna konstatera att Löfven ljuger när han talar om paradigmskifte. ”Dessbättre talar Stefan Löfven inte sanning. De förändringar som S –MP-regeringen vill genomföra är inte revolutionerande, åtminstone inte de förslag som rör sig inom det traditionella området arbetsmarknadspolitik. Det handlar om 90-dagarsgaranti för ungdomar, ett nytt kunskapslyft och ett avskaffande – eller snarare en omdöpning – av Fas 3. Det känns inte som någon helt annorlunda politik.”

Det som ändå är som lite överaskande är att Fas 3 i stället kommer att fortsätta under samma namn – under överskådlig framtid. Trots vallöftena och Riksdagsbeslutet 2011 att omedelbart sätta stopp för att nya människor anvisas till denna åtgärd. Regeringen har skrivit in i budgetpropositionen att Arbetsförmedlingen inte skall avsluta kontrakten med anordnare av fas 3. Och teckna nya kontrakt när dessa löper ut. Och även teckna kontrakt med helt nya anordnare[v].

[i] Beräkning finns på http://www.fredtorssander.se/fredpress/2014/03/29/antalet-i-workfare-2012/

[ii] ARBETSFÖRMEDLINGENS ÅRSREDOVISNING 2013 http://www.arbetsformedlingen.se/download/18.3c32af54143d88b8ff22ec9/1401114612757/Arbetsf%C3%B6rmedlingens_%C3%85rsredovisning_2014.pdf

[iii] Eller insatsvaror eller produktionsfaktorer eller hur man nu beskriver saken. http://nationalekonomi.hannes.se/mikroekonomi/produktionsteori

[iv] http://www.etc.se/ekonomi/sex-timmars-arbetstid-visst-gar-det

[v] http://www.regeringen.se/sb/d/19579 ”Befintliga avtal kommer att få löpa ut och avtal med nya anordnare sluts med ett mycket lägre anordnarbidrag.”