SD-sympatierna, en konsekvens av nyliberalismen och homo economicus

Den nya högerns, till exempel SD:s framgångar, framstår ofta som helt obegripliga när man läser undersökningar som SCB:s Partisympatiundersökningar (PSU). Det blir knappast mer begripligt genom SOM-institutets specialrapporter. Visst förekommer det likheter bland SD-sympatisörerna vilka gör att dessa kan utskiljas något från övriga väljare. Men inget som skulle kunna tänkas förklara tillväxten till ett av de tre största partierna på några få år.

I stället för svaren på väljarundersökningarnas frågeformulär har jag koncentrerat mig på de större ekonomiska förändringar som drabbat Sveriges befolkning. Framför allt har jag jämfört SD-sympatiernas utveckling med inkomstspridningen och då särskilt vad som kallas inkomstklyftan, det växande avståndet mellan toppinkomsterna och de övriga.

Att jämföra SD-sympatierna med inkomstklyftan kan tyckas vara som det klassiska med kjollängder och krig. (Jag har i efterhand hittat en annan undersökning som kommit till liknande resultat med en liknande ansats[i]. CNN:s vallokalsundersökning rapporterade också att bland dem som ansåg att det finansiella läget var sämre än för fyra år sedan, stödde 77 % Trump[ii]. )  Men det finns både exempel och teori som kopplar högerpopulistiska – bland råa sällar som undertecknad vanligen kallade fascistiska – partier och rörelser, till ökande ekonomisk kris och ekonomiskt elände bland de lägre klasserna. Det tydligaste historiska exemplet har Jan Myrdal skrivit om ett antal gånger. Folkomröstningen i Saar 1935, då mer än 90 procent av befolkningen röstade för anslutning till det nazistiska tyska riket[iii].

Den mera systematiska teoretiska analysen finns i den Kommunistiska Internationalens dokument. Minns att Hitler, Mussolini och Japan kallade sin allians för Antikomminternpakten.

Några citat från Giorgi Dimitrovs tal vid Kominterns 7:e kongress 1935 kan ge bakgrunden för läsare som inte har specialiserat sig på fascismens politik och ekonomi.

”Var ligger då källan till fascismens inflytande över massorna? Fascismen lyckas draga massorna till sig därför, att den demagogiskt appellerar till deras särskilt ömmande behov och krav. —  Besvikelsen hos de massor, som överger de gamla borgerliga partierna, utnyttjar fascismen i de mest reaktionära borgerliga kretsarnas intresse. Men den imponerar på dessa massor genom sina skarpa angrepp mot de borgerliga regeringarna, genom sin oförsonliga inställning till bourgeoisiens gamla partier. — Och småbourgeoisins massa, t.o.m. en del arbetare som bragts till förtvivlan av eländet, arbetslösheten och osäkerheten i sin existens, faller offer för fascismens sociala och chauvinistiska demagogi.”

Ett första test av om detta fortfarande kan vara en relevant beskrivning anser jag mig ha genomfört med viss framgång, genom att påvisa att andelen SD-sympatisörer i befolkningen samvarierar med den andel av de totala disponibla inkomsterna som tas ut av den översta, den 10:e inkomstdecilen. Den 10:e decilens vinster är lika med summan av alla de andras förluster.

Det visar sig att samvariationen mellan SD-sympatiernas tillväxt och 10:e inkomstdecilens andel av de disponibla inkomsterna inledningsvis, fram till 2007 var jämförelsevis svag. Genom att lägga in tidslinjen i diagrammet ser man hur den tillfälliga minskningen av 10:e inkomstdecilens andel efter dot.com kraschen i början av 2000-talet sammanfaller med en avmattning i SD-sympatiernas tillväxt. Denna vände dock med vändningen uppåt för 10:e inkomstdecilen 2003. Sedan följer 2005 som är det enda exemplet på att SD-sympatierna minskar när toppdecilens inkomstandel ökar. Kraschen på New Yorkbörsen 2007 medförde ett avbrott i tillväxten av 10:e decilens inkomster, medan SD-sympatierna låg tämligen stilla.

Från och med 2008 samvarierar procentsiffran för SD-sympatierna närmare med 10:e inkomstdecilens inkomstandel i fall man räknar med tabellerna som redovisar inkomsterna inklusive kapitalvinster.

Orsakerna till växlingen till att närmare samvariera med inkomsterna inklusive kapitalinkomster kan vara flera. Det skulle till och med kunna förklaras med att SD eller någon annan del av nyhögern i Sverige tagit upp den klassiska populismens retoriska kritik av plutokraterna. Jag har dock svårt att hitta något som tyder på detta. Snarare kan förklaringen sökas i att de nytillkommande bland SD sympatisörerna under de senaste åren även till hör de två översta inkomstdecilerna och att dessa påverkas kraftigare av kapitalvinster och –förluster. Eller – troligare – att kapitalvinsterna på de senaste åren har blivit en verkligt betydande del av de totala disponibla inkomsterna för den översta decilen. Samt att det som egentligen påverkar SD-sympatisörerna är deras egna privatekonomiska förhållanden. Inte något missnöje med nyliberalismen eller kapitalismens globalisering, eller ens med den ökande ojämlikheten utan enbart att de själva inte befinner sig bland vinnarna. De flesta SD-anhängarna befinner sig självklart bland förlorarna eftersom alla inom decilerna ett till nio har fått minskad andel av de disponibla inkomsterna.

Det skulle alltså i princip kunna gå att stoppa SD:s tillväxt genom att förhindra att den vidgade inkomstklyftans förlorare uppfattade sig som sådana. Även när det gäller detta finns en koppling mellan det ekonomiskt-politiska arbetet idag och 30-talets fascism. Det är möjligt att minska missnöjet hos de missnöjda genom att skapa en under-underklass av diskriminerade arbetande, antingen genom att beröva en folkgrupp dess medborgerliga rättigheter och skapa på så vis skapa öppningar inom företagare, på arbetsplatser och i bostadsområden, eller genom att importera utlänningar (”Fremdarbeiter”) som tar över de mindre tilltalande arbetsuppgifterna. LO:s speciella avtal för “utbildningsjobb” är ett steg på den vägen.

Alternativet vore att åter sträva efter att ekonomin i stället för att enbart bidra till förmögenhetstillväxten också skulle bidra till social rättvisa. Till exempel kunde man skapa full sysselsättning genom att bygga bort bostadsbristen med hyresrätter administrerade av allmännyttiga bostadsföretag med offentlig finansiering. Men det finns anledning till att man drar sig i det längsta för sådant. Se till exempel Michal Kaleckis ”Political Aspects of full employment ” (1943)


[i] ”In any case, a reasonable hypothesis for explaining the attraction of the stridently anti-establishment sentiment behind Trump’s campaign is that he is disproportionately drawing support from people directly harmed by globalization or otherwise on the losing side of growing income inequality.” https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2822059

[ii] http://edition.cnn.com/election/results/exit-polls

[iii] Se till exempel Aftonbladet kultur 1998 ” Vi vet vilka som tar över om välfärden skrotas

JAN MYRDAL om en möjlig och otäck framtid”  http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9802/02/jm.html

Print Friendly, PDF & Email