Andra fasen i skapandet av ”naturlig arbetslöshet” i Sverige

Den första fasen i etablerandet av den naturliga arbetslösheten eller jämviktsarbetslöshetensom den också ibland kallas av anhängarna till NAIRU-teorin, genomfördes från början av 1990 till slutet av 1992.

I dethär avsnittet tänker jag i stället gå igenom den andra fasen, från början av 1993 till slutet av 1999.

Den extremt låga sysselsättningsnivån under den andra fasen har en speciell orsak. Den berodde på att de som fick behålla sina jobb i stället fick arbeta desto mer – fler timmar i genomsnitt – än de gjort tidigare. Något som i sin tur troligen gjordes möjligt genom sjuklönereformen. Sjuklönereformen trädde i kraft i januari 1992.

En koll där veckoarbetstiden sätts konstant till 30 timmar per sysselselsatt, visar att omkring 150 000 jobb ytterligare försvann genom arbetstidsförlängningen.

När sjukfrånvaron återgick till mera rimliga nivåer i slutet av 1990-talet vilket på ledarsidorna kallades ”sjukexplosionen” eller ”gallopperade sjukfrånvaro”, hamnade även sysselsättningen på en något bättre  nivå. Fast fortfarande mycket lägre än 1980-talets genomsnitt på 80 procent.

Sysselsättning i Sverige. Sysselsatta som andel av befolkningen 16-64

Krisen gick över i stagnation, även om denna stagnation sedan början av 2000-talet  ligger på en ny nivå och varierar några procent upp och ner omkring 75 %, i stället för kring 72 procent. Varför stagnationen fortsätter kräver ytterligare förklaring.

Att staten och kommunerna friställt 42 % respektive 14 % av sin personal borde inte kunna förhindra att sysselsättningsgraden åter börjar öka när chocken väl är över. Inte ens när industrin får ut mer arbetstid per anställd,  genom bland annat försämrad tillgänglighet till ersättning från sjukförsäkringen.

Detta arbetslöshetspolitikens tredje fas får bli ett eget kapitel.

Print Friendly, PDF & Email