Kriget mot sjukförsäkringen 3

Ledarskribenten Per Gudmundsson bygger under rubrikens påstående med detaljer ur en artikel som nyligen publicerades i Ekonomisk debatt. I den artikeln beskriver Martin Ljunge, fil. Dr i nationalekonomi, hur deltagandet i sjukförsäkringen förändrades mellan åren 1974 -1990. Med deltagande i försäkringen menar han hur många av de försäkrade som tar ut någon ersättningsdag under ett år. Ljunge beskriver också olikheten i ”deltagande” mellan äldre och yngre generationer, födda 1917-1963.

Att undersökningens redovisning avslutas 1990 tillsammans med definitionen av deltagande ger författaren möjligheten att presentera diagram som visar på en förfärande ökning. Det är denna ökning av en tämligen betydelselös företeelse som SvD:s ledarskribent i sin tur vantolkar till att välfärden gjorde oss till sjuklingar.

Diagrammet och speciellt kurvans lutning är det centrala så här bifogas en kopia:

Diagramrubriken är; Andelen som använder sjukförsäkring över tiden. Källa: Ljunge (2012a).

Artikeln finns på http://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/41-5-ml.pdf

Den egna artikel som Martin Ljunge hänvisar till, Ljunge (2012a) är på engelska och har titeln The Spirit of the Welfare State? Adaptation in the Demand for Social Insurance.

Det är en avsevärd betydelseglidning mellan deltagande och demand, dvs. efterfrågan. Men det centrala, diagrammet, är detsamma i båda versionerna.

Vad diagrammet visar är ungefär hur stor andel av Sveriges arbetande befolkning (22- 60 år enligt den engelskspråkiga artikeln) som under ett givet år någon gång har fått ersättning från sjukförsäkringen.

Diagrammet visar inte sjukfrånvarons omfattning i någon som helst bemärkelse. Vilket egentligen är vad SvD:s ledarrubrik förutsätter. För det kan väl knappast betraktas som sjukligare att en större andel av dem som avstod löneutrymme till sjukpenningavgiften också någon gång fick ut ersättning från sjukförsäkringen?

Den ståndpunkten framgår dock artikeln i Ekonomisk debatt. ”Varje yngre generation har alltså nära 1 procentenhets högre benägenhet att använda sjukförsäkringen.”

Ordet benägenhet är i detta fall en speciell typ av nationalekonomisk svenska.

Man bör för det första påminna om att den företeelse som Ljunge kritiserar (har en benägenhet att avfärda som beroende av brister i tålamod (patiense) och ståndaktighet eller framhärdande (persistence http://sv.bab.la/lexikon/engelsk-svensk/persistence ) gällde bara fram till 1990. Där avbryter Ljunge sin undersökning.

För det andra måste man vara uppmärksam på skalan. ”Deltagandegrad i procent” och sedan går skalan från 55 % till 70 %.  Hela förändringen som beskrivs av kurvan rör sig om en ökning på ca 15 procentenheter.

För det tredje bör man kontrollera i fall denna ökning kan tänkas ha haft någon betydelse ekonomiskt sett. Har ökningen av ”deltagandet” haft någon inverkan som redan redovisats, till exempel i form av sjuktalet, antalet utbetalda dagar med sjukpenning per sjukpenningförsäkrad, eller som antalet sjukfrånvarande i SCB:s Arbetskraftsundersökning (AKU)?

Både sjuktalen och andelen sjukfrånvarande ökar något från 1974 till 1988, även om det finns en rejäl svacka 1979 till ungefär 1984. Det skulle även bortsett från svackan bli ganska besvärligt att skapa ett intryck av att ökningen skulle vara kontinuerlig och i storleksordningen 15 procentenheter. Det handlar i stället för sjuktalen, om en ökning från 20,5 dagar per person och år 1974 till 25,3 dagar per person 1988.

Det är helt uppenbart att deltagarandelen som Martin Ljunge lanserar, är en egen variabel som inte kan härledas direkt ur andra publicerade data. De data som ligger närmast för en jämförelse är sjukdagarna, eftersom de också behandlar sjukförsäkringen och inte sjukfrånvaron i allmänhet.

Det kan naturligtvis finnas dolda samband som inte visar sig förrän man bearbetar matematiskt. Men det visar sig att samvariationen mellan sjuktalen (antalet sjukdagar per person och år) och deltagandegraden i procent, dvs. antalet personer som fått ersättning från försäkringskassan någon dag under året per hundratal arbetande 22-60 år är obetydlig. R2 värdet som mäter vad som kallas förklaringsraden landar på 0,09.  Ungefär en tiondel av variationerna i sjukfrånvaron kan under den valda perioden förklaras med hjälp av det nya begreppet som Ljunge lanserar i sin artikel. Och detta gäller bara inom den valda perioden. Det finns ingen orsak att tro att denna variabel skulle få ens denna förklaringsgrad efter att sjuklönereformen genomfördes 1992.

Ovanstående påpekanden torde dock knappast ha någon inverkan på debatten. Eller på reformbesluten från riksdag och regering.Som motivering till ytterligare inskränkningar av rätten till sjukersättning och sänkning av nivån duger säkert (den underförstått omotiverade) ”1 procentenhets högre benägenhet att använda sjukförsäkringen” per år som Ljunge påvisat. Speciellt när detta kommer tillsammans med ett väldigt användbart diagram.

Liksom det som föregångarna Magnus Henrekson och Mats Persson lyckades få ihop förra gången det var dags, 2001, i sin The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System[i]