Riksbanksdirektörerna; inkompetenta eller bara lojala?

Dagens ledare i UNT[i] tar upp motsättningar inom ledningen för Sveriges högsta beslutande organ: Riksbankens direktion.

Genom att Riksbanken har blivit suverän – fristående som det kallas – är det riksbankens direktörer (”direktionsledamöterna”) som till syvende och sidst fattar besluten om hur Sveriges framtid ska se ut.

Det UNT inte säger rent ut är att den enda möjlighet som återstår för det svenska folkets politiskt förtroendevalda att ens indirekt någon gång i framtiden påverka Riksbankens egenmäktiga politik är att Riksdagen fortfarande utser ledamöterna i Riksbanksfullmäktige.

Men för Riksbanksfullmäktige gäller att bara dess ordförande och vice ordförande får närvara vid direktionens sammanträden. Dessa två har rätt att yttra sig, men får inte lämna förslag eller rösta.

Riksbanksfullmäktige utses av Riksdagen, och har samma mandatperiod som riksdagsledamöterna, medan direktionsledamöterna i Riksbanken utses för mandatperioder på 5 eller 6 år enligt ett rullande schema.

Och när det gäller hur dessa synnerligen indirekt valda Riksbanksdirektörer förvaltar sitt uppdrag under mandatperioden råder det ”instruktionsförbud”[ii]

Leif Pagrotsky har i en anmälan till KU utvecklat vad detta innebär. ”… instruktionsförbudet innebär att ingen utomstående får påverka riksbankens beslut och att det inte är tillåtet för riksbankens beslutsfattare att ta emot instruktioner från utomstående. Detta är avsett som ett skydd mot påverkan från politiker, i första hand från regeringen.[iii]

Den svaga punkt som UNT:s synnerligen försiktiga kritik riktar in sig på är att Riksdagen i beslutet om att ge Riksbanken suveränitet även slog fast att penningpolitiken skulle skötas ”… utifrån ett övergripande mål om prisstabilitet, definierat som att ökningen i konsumentprisindex skall uppgå till 2 procent per år med ett toleransintervall på en procentenhet uppåt och nedåt.”

Kritiken går ut på att Riksbanken trots att marginalen på 1 procent finns i bägge riktningar konsekvent skött styrräntan så att prisutvecklingen (egentligen löneutvecklingen) ligger närmast den undre kanten av reglerområdet.

Trots att påpekandet gäller en justering inom ramen för redan fattade lagliga beslut måste UNT låta sig nöja med att låta en oppositionell Riksbanksdirektör stå för kritiken.

Kritik från någon företrädare från riksdagspartierna torde vara betydligt svårare att få att citera. Ett parti som kritiserar riksbankspolitiken riskerar att straffa ut sig som icke regeringsfähigt.

Instruktionsförbudet är ett skydd mot påverkan från politiker, i första hand från regeringen. Kritik uttalad före valet som inte följs upp efteråt kan leda till obehagliga svekdebatter. Vilket i sin tur innebär att det parti som vill ha möjlighet att delta i regeringsbildningen inte lär vilja kritisera Riksbanken.

Förslaget som UNT vördsamt framhåller för överheten går ut på att ”Beslutstagande måste vila på underlag och debatt i vetenskapens framkant.” Vilket faktiskt förutsätter att de beslut i Riksbanksdirektionen vilka lett till att arbetslösheten legat på en procent mer än vad den ekonomiska doktrinen skulle föreskriva, inte skulle ha varit sådana.

Det är i bästa fall en naiv uppfattning från UNT:s sida. Det är värt att påminna om det gamla Rom, där den första frågan som skulle ställas när ett brott begåtts var Cui Bono, vem tjänade på det.

Även om Riksbanksdirektionens politik medfört en ökad arbetslöshet på 1 procent – vilket den oppositionelle direktören anklagar majoriteten för, och även om detta i sin tur enligt Okuns lag skulle ha medfört minskad BNP med två procent för den aktuella perioden, finns det inflytelserika delar av befolkningen i Sverige som haft vinning av detta.

Förmögenhetstillväxten har accelererat.

Speciellt bland dem som redan förut hade störst förmögenhet.

Detta har Roine och Waldenström påpekat i en rapport till globaliseringsrådet[iv]. Och Roine och Waldenström får nog lov att räknas till den ekonomiska vetenskapens framkant. I fall man går med på att även empirisk undersökning – inte bara ideologi – ryms inom det ekonomiska.


[i] ”Konflikt i penningpolitiken” 11/8 2012 http://www.unt.se/ledare/konflikt-i-penningpolitiken-1813962.aspx

[ii] ”I syfte att stärka trovärdigheten för prisstabilitetsmålet träffades under föregående mandatperiod en uppgörelse mellan fem partier i riksdagen om en ökad självständighet för Riksbanken. Riksdagen har under hösten 1998 tagit de beslut om grundlagsändringar som uppgörelsen förutsatte. Lagändringen innebär bl.a. att prisstabilitetsmålet lagfästs och att ett instruktionsförbud gentemot Riksbanken införs samt att avsättning av riksbankens ledning försvåras. De genomförda förändringarna är i linje med vad som lagts fast i Maastricht-fördraget.” Sveriges konvergensprogram 1998-2001, December 1998

[iii] ”Riksbankens fristående och självständiga ställning regleras i regeringsformens 9 kap. 13§. Denna självständighet omfattar bland annat att ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken ska besluta i frågor som rör penningpolitik. Det så kallade instruktionsförbudet innebär att ingen utomstående får påverka riksbankens beslut och att det inte är tillåtet för riksbankens beslutsfattare att ta emot instruktioner från utomstående. Detta är avsett som ett skydd mot påverkan från politiker, i första hand från regeringen.” KU-anmälan 050-1306-2009/10 Granskning av Riksbankens självständighet i förhållande till åtgärder vidtagna av Finansdepartementet och statsrådet Anders Borg.  http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/KU-anmalningar/Granskning-av-Riksbankens-sjal_GXA12350BD/

[iv] http://www.regeringen.se/sb/d/5146/a/111304  De intressantaste delarna i rapporten bygger på tidigare forskning av Roine och Waldenström som tex. Roine, J. och D. Waldenström (2008), ”The Evolution of Top Incomes in an Egalitarian Society: Sweden, 1903–2004”, Journal of Public Economics 92 finns på http://www.anst.uu.se/danwa175/Research.htm

Print Friendly, PDF & Email


Lämna ett svar