Fattiggörandets metod B

En mindre påtaglig metod som verkar ha fått större genomslagskraft på de allra fattigastes inkomster, är när fattiggörandet sker genom minskad tillgänglighet till ersättningar och bidrag från de sociala försäkringssystemen. Den minskade tillgängligheten brukar motiveras med att det skulle behövas skärpta regler, höjda trösklar och tidsbegränsning bara för att förhindra tilltagande bidragsfusk. Denna metod för jakt på fuskare har framför allt fått till resultat att en stor grupp behövande ställs utanför. Något som till och med Svenskt Näringsliv uppmärksammat.(Se  http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/utanfor-utanforskapet_159950.html )

Inne i texten till Utanför utanförskapet medger författaren Stefan Fölster – med all rätt – att ”De 140 000 personer som denna rapport handlar om skall … tolkas som symptom på ett betydligt vanligare fenomen.” Fölsters definition räknar bara med dem som varit helt utan någon inkomst under hela året 2009, och hans modell har även andra tvivelaktiga begränsningar.

Ett vettigare mått på utanförskapets omfattning och förändring får man genom att precis som Fölster utgå från antalet personer tillhör befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år). Men sedan enbart räkna bort antalet som är sysselsatta (har anställning eller är egenföretagare) samt det antal helårsekvivalenter, dvs. heltids och helårsförsörjningar som betalats ut från de sociala försäkringssystemen[i] under det aktuella året. Återstående saknar inkomst och kan därmed beskrivas som utanför utanförskapet – eller försörjningslösa.

Att ersättningar och bidrag inte betalas ut för hela tiden som den arbetslöse, sjuke eller utstämplade behöver detta borde få ungefär samma effekt för gruppen bidragsbehövande sammanslagna som en sänkning av bidragens/ersättningarnas nivå skulle göra. Att detta också fallet illustreras tydligt av inkomstfördelningsstatistiken. Idenna redovisas bland annat läget årsvis för befolkningen indelad i grupper utgående från lägsta till högsta inkomst. SCB delar in inkomsttagarna (konsumtionsenheterna) i tio olika skikt, så kallade inkomstdeciler.

Nedanstående tabell visar förändringen av decilgruppens andel av de totala disponibla inkomsterna i Sverige (inkl. kapitalvinster) från 1991 till 2010[ii] samt medelinkomsten för respektive decilgrupp år 2010

Den tiondel av befolkningen som hade de högsta inkomsterna – Decilgrupp 10 – har fått mer än 20 procents ökning av sin andel sedan början av 1990-talet. Genomsnittlig disponibel årsinkomst inom denna tiondel av befolkningen låg år 2010 på över halvmiljonen.

Den lägsta decilgruppen har fått en ännu kraftigare förändring. Fast i motsatt riktning. De fick drygt 25 procent mindre av de totala inkomsterna 2010 än 1991.

För decilgrupperna 2-8 gäller att ju lägre inkomstnivå, desto större minsking.

Decilgruppen 9 kan däremot glädja sig åt att ha tilldelats en ökning av inkomstandelen även de. Fast bara med 2,2 procent.

Ett plottdiagram där årsiffrorna för försörjningslösa som procentandel av befolkningen i arbetsför ålder ökar längst den ena axeln (x-axeln, horisontellt) och medelinkomsten för decilgrupp 1 som andel av de samlade inkomsterna längst den andra (y-axeln, vertikalt) visar att det finns ett samband.

Andelen av befolkningen i arbetsför ålder som var försörjningslösa samvarierar med den minskande andelen av nationalinkomsten som den lägsta inkomstdecilen fick att leva på.

Utgående från trendlinjens R2-värde på 0,63 (R2 värdet kan som mest vara lika med 1 och kallas ofta för ekvationens förklaringskraft)  finns det orsak att tro att ungefär 60 procent av inkomstförsämringen för den lägsta inkomstdecilen sedan 1991 beror på att de ställts utanför utanförskapet. På försämrad tillgänglighet till ersättningar och bidrag från de sociala försäkringssystemen.

När man kollar ev. samvariation även i de övriga decilgrupperna, visar det sig att inverkan av den försämrade tillgängligheten till ersättningar och bidrag avtar med högre inkomst fram till och med decilgrupp 8. Sedan ökar samvariationen. Decil 9 får ett R2 på ca 0,24 och decil 10 ett R2 på 0,22.

Men kurvan går för dessa högvälavlönade grupper i motsatt riktning mot de övriga. Ökande andel försörjningslösa hänger ihop med ökande inkomster för decilgrupp 9 och 10.

Ett ytterligare test för att se vilka som har haft fördel av den ökande fattigdomen är att jämföra utvecklingen av inkomstandelarna för decilgrupperna.

Det kan tyckas onödigt att de innevånare i Sverige som har årsinkomster i halvmiljonklassen klagar över att skattemedel används till försörjning av landets allra fattigaste. Men det är det alltså inte.

Den ökande inkomstlösheten – nyfattigdomen – är i stället ett avgörande villkor för att den tionde decilgruppens inkomster ska ha nått upp dithän.

De mellanliggande inkomsskikten, utom en del av decilgrupp 9 som kan tänkas ha fått en viss kompensation för de ökande kostnader som nyliberalismen medför, bedrar sig dock grundligt i fall de tror att de vunnit något på jagandet efter så kallade bidragsmissbrukare. I stället har medelinkomsttagarna själva tvingats att bidra med en del av sina inkomstandelar till de redan förut mest högvälavlönade.

Att ruinera de bidragsbehövande gav bara ungefär hälften av den ökning av inkomstandelen som dessa extrema höginkomsttagare krävt och fått.

Den återställda naturliga kapitalismen verkar ha hämtat sina ideal från den tidsålder då överheten var av Gud.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Evangelium enligt Matteus, 25 Kapitlet.

Den återställda naturliga kapitalismen visar även med detta att valet är: Socialism eller barbari!