Vem lovade ”beredskapsjobb”?

 TVRapport

I förra onsdagens TV-Rapport[i] fanns ovanstående bild med. Den hade lagts in i reportaget om socialdemokraternas ”Tio principer för jobb och välfärd”[ii]. Bilden med denna rubrik kan ha gett tittarna uppfattningen att socialdemokraterna skulle ha uttryckt som sin avsikt att återinföra beredskapsjobben.

Men i så fall hade tittarna missuppfattat saken.

Beredskapsarbetet gav lön och övriga villkor som motsvarande arbetsuppgifter enligt kollektivavtalen[iii]. Beredskapsarbetet gav till skillnad mot Plusjobben också kvalificering till a-kassa och sjukförsäkring, till och med för dem som aldrig tidigare hade haft någon anställning[iv]. Riksdagen avskaffade beredskapsarbetet 1984.

Det som föreslås i rapporten från ”socialdemokraternas forskningskommission” är däremot bara ett nytt namn för workfarepolitiken. Sådan ytterligare förnedring av arbetslösa som blivit bekant genom förkortningarna AGA och Fas 3 och som bedrivits av både höger och ”vänster”-regeringar.

Robert Östling, medförfattare till rapporten och fil. Doktor i ekonomi har lagt upp en lansering av rapporten på bloggen Ekonomistas sida med rubriken ”Nya ord eller ny politik?[v]”. Han skriver där bland annat att:

”I arbetet med rapporten frestades vi att även lägga till en elfte slutsats. Denna skulle kunna ha formulerats som följer: Nya benämningar på gammal politik ökar inte insatsernas effektivitet utan minskar transparensen och försvårar utvärdering. Vi förespråkar därför ett nyordsförbud inom svensk arbetsmarknadspolitik som gärna även får utsträcka sig till andra politikområden.”

När det gäller workfarepolitiken skriver dock rapportförfattarna i själva rapporten att:

”Vi anser att det är rimligt att personer efter viss tid i arbetslöshet, förslagsvis ett år, erbjuds samhällsjobb i offentlig sektor som villkor för fortsatt ersättning.”

Så långt föreligger inte någon uppenbar motsägelse mot Robert Östlings punkt elva. Samhällsjobb kan tänkas vara ett nytt ord för en ny politik i stället för bara en ny benämning på gammal. Detta med jobb som villkor för fortsatt ersättning låter dock lite egendomligt. Den som jobbar – arbetar eller är är anställd – behöver ju vanligtvis inte ersättning från arbetslöshetsförsäkringen eller socialen. Den som har ett jobb får ju lön?

Dessutom; att få ett påhugg 6 månader eller ett år som samhällsjobbare borde i stället för att vara ett villkor för fortsatt ersättning vara något som arbetslösa har rätt att till och kan kräva att få när de riskerar att bli utstämplade. Så att de kan jobba upp ett nytt arbetsvillkor. Ett par rader senare i rapporttexten framgår dock otvetydigt att Robert Östlin bryter mot sitt eget påbud. Det nya ordet samhällsjobb står även det för gammal politik:

”Samhällsjobben bör vara på deltid för att behålla incitamenten för att söka efter reguljär sysselsättning. Ersättningen för programdeltagarna bör vara tillräckligt hög för att minimera behovet av kompletterande försörjningsstöd men inte så hög att den eliminerar drivkrafterna att söka efter reguljär sysselsättning.”

Berättelsen här handlar tydligen inte om anställning som samhällsjobbare med lön och övriga villkor i enlighet med kollektivavtalen. Inte som för beredskapsjobben lika villkor som det som gällde för andra anställda med motsvarande arbetsuppgifter, bara begränsat till den tid som krävdes för återkvalificering till de sociala försäkringarna. Inte heller den mer begränsade modellen från plusjobben. Berättelsen handlar i stället om workfare[vi]; speciella jobb för arbetslösa så kallade programdeltagare där deltagandet är villkor för fortsatt arbetslöshetunderstöd. Arbete utan anställning och utan koppling till kollektivavtalens villkor.

Ersättningsnivån skall enligt förslaget läggas så lågt så att den inte ”eliminerar drivkrafterna att söka efter reguljär sysselsättning”. Och till yttermera visso skall samhällsjobben bara få vara på deltid. Även deltidandet motiveras med att programdeltagarna skall ges incitament att fortsätta söka efter reguljär sysselsättning.

Det blir en intressant gränsdragning mellan förslagsställarnas krav på att få skapa incitament i form av (ekonomiskt) nödlidande och deras hänsynstagande till kommunernas socialtjänstkostnader att” minimera behovet av kompletterande försörjningsstöd”.

Slutresultatet torde bli någonting i stil med det ”lägre än lägsta grovarbetarlön på orten” som gällde för 1920-talets AK-jobb[vii].

“Jobb” som villkor för arbetslöshetsunderstöd

De fyra professorerna i nationalekonomi som hade uppdrag i socialdemokraternas forskningskommission har inte på något sätt – vare sig nationalekonomiskt eller något annat, motiverat hur eller för vem det skulle innebära en fördel att arbetslösa fortsättningsvis, liksom redan idag i Fas 3, skall åläggas att utföra arbete på förnedrande villkor. Bara för att fortsättningsvis få räknas som arbetslösa och erhålla understödet.

De snuddar dock vid tanken att det skulle kunna krävas något slags motivering när de skriver att:

”Dessa samhällsjobb kan fungera både som arbetsprövning av de arbetslösa och som en meningsfull sysselsättning för personer som trots diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte lyckas finna reguljär sysselsättning.”

Några synpunkter på detta är:

  1. Arbetsprövning borde – om provet skall ge någotsånär rättvisande resultat i förhållande till den idag existerande arbetsmarknadens villkor – utföras med anställning, lön och övriga villkor som idag gäller på denna. Sämre villkor för provet är bara nödvändigt i fall det arbetsmarknadspolitiken skall utnyttja arbetslösheten och åtgärderna till att etablera acceptans för sämre villkor på marknaden än dagens.
  2. Arbete på förnedrande villkor kan knappast kallas att skapa ”meningsfull” sysselsättning. Det framstår inte som sannolikt att den som har något annat val skulle finna sådant meningsfullt. Inte så länge personen i fråga kan få sin försörjning på något annat sätt.
  3. Det avgörande nationalekonomiska bedrägeriet ligger dock i frasen: ”som trots diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte lyckas finna reguljär sysselsättning”. Nationalekonomer torde vara väl medvetna om den reguljära sysselsättningens omfattning och därmed möjligheten för en arbetslös att lyckas få sådana jobb inte alls beror av några arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Annat än i negativ bemärkelse, att workfarejobb tränger ut anställningar.

Den reguljära sysselsättningen   i hela Sverige må räknas i  totalt antal utförda arbetstimmar som i nationalräkenskaperna, som antalet sysselsatta eller som procentandel av befolkningen i arbetsför ålder vilka kan anses vara ekonomiskt aktiva. Det avgörande , oberoende av vilken metod som används för mätningen, är Riksbankens reglering av den svenska ekonomin. Detta är helt i enlighet med rådande ekonomisk doktrin, vilken samtliga fyra författare som varande professorer i nationalekonomi måste vara medvetna om. En doktrin; ”NAIRU” vilken alla fyra troligen är anhängare av då det i stort sett inte förekommer någon heterodox nationalekonomi inom det akademiska Sverige.

Egentligen är professorernas ställningstagande att ”det är rimligt att personer efter viss tid i arbetslöshet … erbjuds samhällsjobb … som villkor för fortsatt ersättning” inte förankrat i någon rationell ekonomisk analys. I alla fall ingen som professorerna vågar hänvisa till med referenser eller citat. Detta orättvisa krav på som professorerna faktiskt medger i texten att bara de  själva anser – utan att ange källa eller citat som visar var åsikten härrör ifrån – är i stället en del av den reaktionära tidsandan, en komponent i det kapitalistiska klassförtrycket som dagens akademiska nationalekonomer inte vare sig kan eller vill ifrågasätta.

De kan inte, därför att de inte vill veta av ekonomisk historia och inte känner till upprinnelsen till arbets- koncentrations- och utrotningslägren: Reichsarbeitsdienst[viii] (abgekürzt RAD) och den grundläggande principen ”Oberster Leitsatz” för arbetslinjen: ”Keine Wohlfahrtsunterstützung ohne Arbeit“ – Inget understöd utan arbete, dvs. i Sverige idag ställa upp på vad som än kallas praktiserande eller aktivering. I Sverige idag vågar man inte riktigt ännu att kräva ”arbete” som motprestation för bara arbetslöshetsunderstöd, då ordet arbete fortfarande rent språkligt kan uppfattas som synonymt med anställning[ix]. En rätt vedervärdig advokatyr finns i lagtexten i ämnet. ”Den som tar del av ett arbetsmarknadspolitiskt program ska inte anses som arbetstagare om inte programmet gäller en anställning…”[x]

De vill inte ifrågasätta, för att man inte ifrågasätter tidsandans krav – oberoende av om dessa har sin grund i  liberalt eller fascistiskt tankegods – ges numera faktiskt uttalad dispens inom den nationalekonomiska debatten. Begreppet the economic man är en bekräftelse och ett upphöjande till ideal det som Brecht formulerade: ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral!”.

Att professorer som får så mycket mer än nödtorften av både mat, husrum, kläder, och inkomster ändå ägnar sig åt att hitta på förment vetenskapliga motiveringar för tidsandans dubbelmoral lär alltså inte påkalla någon ytterligare förklaring från deras sida. Arvodet räcker som sådan.

Den fråga som dock borde kunna få ett svar är överskriftens: Vem lovade beredskapsarbete?

Jag ringde upp SVT:s Rapportredaktion. Ingen svarade på redaktionen så jag bad växeln att få tala med någon annan – ansvarig utgivare tex.
Jag fick tala med Ulf Johansson som menade att om det var något fel så var det beklagligt och att han skulle se om programmet och bestämma sig för om det eventuellt krävdes någon rättelse. Jag påpekade för säkerhets skull att omkring 2-300 000 arbetslösa troligen kommer att rösta på socialdemokraterna om de såg Rapports inslag och låter sig luras av rubriken. Detta på grund av rubriken om beredskapsjobb och att ”Flera år bakåt har Sveriges Radio och Sveriges Television toppat förtroendebarometerns topplista”[xi].

Arbetslösas val – liksom att det ändå blir workfare efter valet – är genom detta troligen redan avgjort.



[iii] Vid beredskapsarbete tillämpas lönerna på den öppna arbetsmarknaden. Förordning (1986:413). (http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Arbetsmarknadskungorelse-1966_sfs-1966-368/?bet=1966:368 )

[iv] http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/om-sjukpenning-till-beredskaps_G401SfU4/ Jag har inte hittat lagtexten, men det framgår av betänkandet att beredskapsarbete fungerade om sjukpenninggrundande inkomst även för dem som inte tidigare hade haft något arbete.

[vi] För en auktoritativ genomgång av begreppet wokfare se http://www.ilo.int/public/english/protection/ses/download/docs/workfare.pdf

[vii] En kort men grundlig och initierad genomgång finns på http://www.kakjournalen.se/2014/03/ak-arbeten/

[ix] http://www.synonymer.se/?query=arbete  1 verksamhet, sysselsättning, syssla, jobb, kneg, göromål, göra, gärning, insats, värv, förvärvsarbete; arbetstillfälle, jobbtillfälle; ansträngning, möda, strävan, knog, slit; arbetsuppgift. 2 tjänst, plats, anställning, befattning, yrke. 3 arbetsplats, jobb, arbetsställe. 4 produkt, alster, verk, utförande, opus, skrift, konstverk. 5 mekanisk energi, effekt (motsatsord: 1 vila, ledighet, avkoppling)

[x] Förordning (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin

Print Friendly, PDF & Email


One Comment

  1. Sten Luthman wrote:

    Du skriver själv i ingressen “Det som föreslås i rapporten från ”socialdemokraternas forskningskommission” är “, det är alltså ett FÖRSLAG från en kommission och inte något VALLÖFTE från något parti.

    Du får det att framstå som att kommissionens förslag är liktydigt med arbetsordning för Socialdemokraterna.

    Löfvén har också sagt “FAS 3 med dess ersättningar skall bort och arbetslösa skall ha sysselsättning med riktig lön.”

    Detta står i direkt kontrast till kommissionens förslag.

    Sedan kan jag säga att även jag känner en viss osäkerhet för vad Socialdemokraterna skall göra med de arbetslösa om de vinner valet.